När grunden till dagens Norra Skog lades 1926 var det långt ifrån självklart att den enskilde skogsägaren hade inflytande över skogsaffären. Skogsägarrörelsen växte fram för att stärka skogsägarnas ställning och ge dem bättre kontroll över värdet på den egna råvaran. Behovet av att verka tillsammans finns kvar, men frågorna har blivit mer komplexa. Då stod dragkampen främst mellan skogsägare och skogsbolag. I dag finns den kvar, även om virkesmarknaden fungerar bättre, samtidigt som en politisk dragkamp om skogen har vuxit fram.
För hundra år sedan brukades skogen med yxa, såg, häst och flottning. Skogsarbetet var fysiskt mycket tungt. Skördare, skotare och drönare fanns inte ens i tanken. Även i dag kan arbetet vara krävande, särskilt vid röjning och plantering, men det går inte att jämföra med då. Samtidigt som den fysiska belastningen minskat har den mentala ökat. Skogsägaren möter omfattande myndighetskrav, och nya pålagor tillkommer i snabb takt.
Jag bad min AI att ta fram de EU-rättsakter från de senaste tio åren som direkt påverkar hur svensk skog får brukas. Resultatet blev sjutton lagar, förordningar och direktiv. Motsvarande lista över svenska lagar och förordningar utan direkt koppling till EU innehöll ytterligare nio. På tio år har en skogsägare alltså fått 26 nya regelverk att förhålla sig till. Trädet hinner inte ens bilda en årsring innan kravet på hur det ska skötas förändras.
Följden av ständigt föränderlig skogspolitik blir att vi som äger skogen blir passiva. Varför investera tid och pengar i något om vi inte vet om våra barnbarn får någon avkastning? Skogspolitiskt måste vi tänka hundra årsringar framåt. Det pågår ett skogspolitiskt experiment vars följder våra barnbarn får leva med.
Ett träd som började växa 1926 planterades med förhoppningen att en dag bidra till vår välfärd och ge avkastning flera generationer senare. Så tänkte också de som då formade skogspolitiken. De förstod att skogliga beslut får sina fulla konsekvenser först efter mycket lång tid – ibland efter hundra år.
Tolka mig rätt. Jag menar inte att vi ska bruka skogen i dag som för hundra år sedan. Min poäng är att de som då fattade skogspolitiska beslut förstod att effekterna inte kunde bedömas utifrån ett enskilt år. Energipolitik och försvarspolitik kräver lång sikt, men skogspolitiken kräver ännu längre perspektiv. Jag anser att många som i dag formar skogspolitiken inte förstår skogen tillräckligt väl för att bedöma beslutens långsiktiga konsekvenser. Ett exempel är föreställningen att en enskiktad skog med hyggesbruk snabbt kan ställas om till en fullskiktad skog lämpad för hyggesfri skörd. Det kan ta ett sekel. Skogens utveckling sträcker sig över decennier och generationer. Därför kan långsiktiga beslut om skogen inte fattas utifrån ett enskilt år eller en politisk mandatperiod.
Därför behövs en skogsägarförening minst lika mycket i dag som för hundra år sedan. Grunduppgiften är fortfarande att balansera skogsbolagens köparmakt, men i dag handlar det lika mycket om att försvara skogsägarens rätt att fortsätta bruka sin skog klokt – till nytta för kommande generationer.
