Genom historien har människor alltid letat efter enkla svar på komplicerade frågor. Nu märker jag att vissa stora skogsägare framhäver hyggesfritt skogsbruk som en sorts lösning på alla problem som finns inom skogsbruket. Jag vill absolut mena att hyggesfritt har sin plats i modernt skogsbruk, men den som tror att hyggesfritt är rätt metod i alla typer av skogsbestånd på våra breddgrader är ute på hal is.
Skogarna i norra Sverige är belägna inom den boreala vegetationszonen, vilket innebär att skogsbruket måste anpassas till dessa specifika förhållanden. Skogsbruksmodeller som fungerar väl i exempelvis Tyskland är därför inte nödvändigtvis applicerbara här, eftersom Tyskland ligger i en annan vegetationszon. Den boreala skogen är en miljö som främst passar ”specialister” bland träden, där tall och några tåliga lövträd som björk, asp och sälg dominerar naturligt eftersom de klarar kyla och korta växtsäsonger. Dessa trädslag beskrivs som primära eller ljusälskande trädslag, en form av opportunister som är först att ta plats och gynnas av stora störningar, som exempelvis skogsbrand eller föryngringsavverkning.
Här uppe i norr behöver vi även ta hänsyn till hur det flacka solljuset, som råder en stor del av året, ska nå ned till nya små plantor. Annars frodas bara träd som tål skugga, särskilt gran, i det mörka området under andra större träd. Träd som behöver mycket ljus, som tall, björk och asp, har svårt att växa om de får för lite sol. På näringsfattiga marker bidrar dessutom konkurrensen från de etablerade stora trädens rötter till att mindre träd får begränsade möjligheter till tillväxt. Gran har således en konkurrensfördel och riskerar att dominera.
Precis som att alkemisterna en gång i tiden såg arsenik som ett universellt läkemedel, eftersom det gav huden en ”frisk” rodnad, så kan hyggesfritt skogsbruk vilseleda oss till att tro att detta är den optimala metoden för skogen, endast baserat på dess utseende efter avverkning. De eventuella risker som hyggesfritt skogsbruk medför för framtida tillväxt går dock inte att se direkt, utan blir tydliga först över tid.
Det finns skogsarealer i norra Sverige som är lämpliga för hyggesfritt skogsbruk, men dessa utgör en relativt liten andel av den totala skogsmarken. Det här visste skogsfolk redan för hundra år sedan eftersom skogen efter mångårig blädning inte längre växte som den skulle. Därför utvecklades trakthyggesmetoden och sedan dess har volymen i skogen dubblerats. Nu är gamla tiders blädning åter i ropet, men bara för att det getts det nya namnet ”hyggesfritt” så funkar det i grunden på samma vis. Det är helt enkelt en kontinuerlig gallring av skogen.
Det finns ingen universell metod som tillgodoser samtliga behov gällande artskydd, kolbindning, riskreducering och produktion av förnybara råvaror i alla skogstyper. Vi har i dag god kunskap om hur vi kan bedriva ett hållbart cirkulärt trakthyggesbruk på de flesta typerna av skogsmark där vi nyttjar skogsträdsförädlingen för att uthålligt öka virkestillväxten samtidigt som vi kan påverka virkesegenskaper och resistens mot sjukdomar. Det kan därför vara problematiskt om större skogsägare, exempelvis kommuner, fattar generella beslut om att övergå till en enda skogsbruksmetod för hela sitt innehav.
