Kraven på landets skogsägare har blivit orimliga. Den som vill avverka förväntas inte bara redovisa kända arter och naturvärden. I allt fler fall krävs omfattande inventeringar – ibland för att visa att det inte finns fler arter som kan påverkas.
Men hur ska en skogsägare kunna bevisa att något inte finns? Och hur mycket ska det få kosta?
Riksdagens beslut om att begränsa kostnaderna för sådan kunskapsinhämtning var därför väldigt viktigt. Från årsskiftet skulle en skogsägare inte behöva betala mer än tre procent av värdet på den berörda delen av fastigheten för att ta fram underlag. Om myndigheten behöver mer kunskap ska staten stå för kostnaden.
Nu verkar reformen att bli helt verkningslös.
Problemet är hur den nya regeln har skrivits in i miljöbalken. Kostnadstaket har placerats i 26 kap. 21 §, som handlar om att lämna uppgifter och handlingar till tillsynsmyndigheten. Men när Skogsstyrelsen kräver att skogsägaren genomför artinventeringar ute i skogen, används i stället 26 kap. 22 §. Där finns inget motsvarande kostnadstak.
Skogsstyrelsens preliminära bedömning är därför att den nya begränsningen inte gäller just de förelägganden som kan innebära de stora kostnaderna för skogsägaren.
Det är svårt att förstå hur det kunde bli så här. I Skogsutredningens förslag placerades kostnadstaket i 2 kap. 7 §, men regeringen valde att flytta bestämmelsen till 26 kap. 21 §. Avsikten med lagändringen är tydlig, men någonstans på vägen verkar bestämmelsen ha hamnat fel. Resultatet innebär att just de kostsamma inventeringar som lagändringen skulle komma åt inte omfattas av begränsningen.
Nya regler kan öppna en bakväg
Det finns dessutom en annan risk. Den nya ordningen för samråd kan göra att skogsägare ändå tvingas bekosta omfattande inventeringar.
Från nästa år ska avverkningsanmälan skiljas från anmälan om samråd enligt miljöbalken. Regeringen ska också bestämma vilka uppgifter en samrådsanmälan ska innehålla.
Om kraven på underlag blir för omfattande kan skogsägaren behöva genomföra artinventeringar redan för att samrådsanmälan ska anses komplett. Då uppstår kostnaderna utan att Skogsstyrelsen ens behöver besluta om ett föreläggande.
Kostnadstaket blir i praktiken verkningslöst.
Självklart ska skogsägare ta hänsyn till skyddade arter och värdefull natur. Men ansvaret för att ta fram kunskap måste vara rimligt fördelat. Det kan inte vara skogsägarens uppgift att till varje pris bekosta alla undersökningar som myndigheten anser sig behöva för att eventuellt förbjuda pågående markanvändning.
Det handlar ytterst om rättssäkerhet och proportionalitet. Den som äger och brukar sin skog måste kunna förutse vilka krav som gäller och vad de kan kosta. Staten måste också väga nyttan av ytterligare utredningar mot kostnaden för att genomföra dem.
Riskdagen har lovat skogsägarna lättnader. Nu måste regeringen omedelbart agera så att det inte blir ett luftslott.