Sverige har under lång tid visat att ett aktivt och ansvarsfullt skogsbruk kan bidra till att stärka skogarnas tillstånd. Riksskogstaxeringen visar att mängden gammal skog, lövrika skogar och död ved har ökat sedan skogspolitiken med frihet under ansvar infördes i början av 1990-talet. Virkesförrådet är dessutom ungefär dubbelt så stort som för hundra år sedan.
Utvecklingen av skogstillståndet visar att Sverige redan genomfört omfattande restaureringar av skogarnas tillstånd. Det betyder inte att restaureringsbehov saknas. Men insatserna bör riktas dit de gör störst nytta. Därför bör restaureringspolitiken ta sin utgångspunkt i faktiska brister och dokumenterade restaureringsbehov. Restaureringsförordningen får inte bli ett verktyg för att försöka laga något som redan fungerar. Den ska användas där behoven är som störst.
Ett sådant område är den naturvårdande skötseln i skyddade områden. Våra myndigheter har under lång tid pekat på betydande eftersläpningar i skötseln av naturreservat, biotopskydd och andra avsatta marker. Skogsstyrelsens inventeringar av 11 000 skyddade områden visade att sex av tio områden är i behov av naturvårdande skötsel. Samtidigt har Riksrevisionen pekat på att länsstyrelserna saknar tillräckliga resurser för att förvalta skyddade områden på en nivå som säkerställer att naturvärdena bevaras och utvecklas. Resultatet är en växande naturvårdsskuld i marker som redan är avsatta för naturvård.
Här erbjuder restaureringsförordningen en möjlighet. Sverige bör använda den för att minska den naturvårdsskuld som byggts upp i skyddade områden och på statliga marker, där samhället redan har rådighet och där behoven är väl kända. Det skulle kunna ge bättre livsmiljöer för hotade arter, stärka den biologiska mångfalden och öka ekosystemens motståndskraft.
Vi behöver inte heller leta långt efter förebilder. Finland har i sitt förslag till nationell plan valt att prioritera statliga marker och skyddade områden, samtidigt som frivillighet, kostnadseffektivitet och nationell anpassning lyfts fram. Det visar att förordningen kan genomföras med höga ambitioner och respekt för nationella förutsättningar.
De framsteg som skett i skogslandskapet har inte uppstått av en slump, utan är resultatet av generationer av privata skogsägare som tagit ansvar för både produktion och naturvärden. Därför måste Sveriges hundratusentals skogsägare ses som en del av lösningen, och frivillighet vara en grundläggande princip.
Regeringen har samtidigt varit tydlig med att förordningen ska genomföras på EU:s miniminivå. Sverige bör därför fullt ut använda de undantag och flexibiliteter som regelverket medger.
Sverige har möjlighet att visa att restaurering, biologisk mångfald och ett aktivt skogsbruk kan gå hand i hand. Men då krävs rätt prioriteringar. Restaureringsinsatserna bör riktas till skyddade områden och statliga marker där behoven är väl kända, medan frivillighet, samarbete och incitament ska vara vägen framåt för privata markägare.
Väljer vi den vägen kan restaureringsförordningen bli mer än ännu ett kostnadsdrivande EU-regelverk. Den kan bli ett bevis på att Sverige kan förena biologisk mångfald, äganderätt och ett konkurrenskraftigt skogsbruk – och därmed visa vägen för resten av Europa.
Jonas Eriksson, medlemschef, Norra Skog