Gunhild Stensmyr hälsar välkommen in i huset som hon döpt till hus Wennberg, uppkallat efter familjen som ursprungligen byggde huset som i nuvarande skepnad känns nästintill lika delar hem som galleri. Vart du än vänder dig syns en blandning av moderna och antika möbler, och ytorna runt om i huset smyckas med noggrant utvald konst av alla de slag – målningar, skulpturer och fotografier. Grova trägolv och väggar i ljusa färger låter konsten
»Vi vill att våra gäster ska känna sig som hemma, säger Gunhild medan hon sätter igång kaffebryggaren.
På håll sticker hus Wennberg inte ut jämte närliggande byggnader där det står i byn Risudden, vars backar sluttar ner mot Torne älv och Finland på andra sidan. Här driver
Gunhild Arthotel tillsammans med sina två anställda, husfrun Simmi Ojalehto och naturguiden och fastighetsskötaren Kalle Erson. Hotellet lockar gäster från många delar av
världen, och i afton väntar de en familj från Holland som vill upptäcka den för dem ovanliga miljön. Gunhild vill ge dem en ovanlig men ändå bekant upplevelse.
»Vi lär känna gästerna eftersom vi är en liten anläggning, berättar Gunhild. De ska känna att de kan skapa sitt hem medan de är där. Detsamma gäller skogen. Hela konceptet bygger på att det är personligt, men inte privat. Det är skillnad, om det är privat då känns det som att man tränger sig på.
Gunhild är uppväxt i grannbyn Hedenäset, men har inte varit bofast i Tornedalen i vuxen ålder. Somrarna under uppväxten tillbringades för det mesta med släkt i Skåne där hon sedan dess känt sig hemma. De kulturella likheterna mellan de två landsändarna är många enligt Gunhild, framför allt när det kommer till de regionala kulturer som formats i smältdeglar av människor med olika språk och härkomster.
»Skåne är något helt annat än Tornedalen, men ändå inte. Skåne är också ett gränsland, till Danmark, precis som Tornedalen är ett gränsland mellan Sverige och Finland.
Även om Skåne är hemma för Gunhild så ser hon Risudden som sitt andra hem. Hon spenderar mycket tid här uppe. Dels för att driva och utveckla Arthotel, men främst för att i förlängningen förverkliga sin vision; från köksfönstret pekar Gunhild på ett snötäckt fält på andra sidan vägen som går genom byn, där konsthallen en dag kommer stå.
En vy med framtidsutsikt
2009 ville Gunhild återknyta till Tornedalen och skaffa en plats att kalla sin. Hon köpte därför ett skogshemman, men hennes idé handlade inte om att flytta utan att skapa en plats för andra att mötas och uppleva lokal kultur.
»Jag brukar säga, jag köpte inte ett hus. Jag köpte vyn och jag köpte skogen. När jag stod och såg ut över vyn och Torne älv tänkte jag ”oj så vackert, här ska jag bygga en konsthall”.
Gunhild har sin yrkesbakgrund som konsthallschef i bland annat Umeå och Norrtälje, så att göra kultur och konst tillgänglig är något som ligger henne nära.
»När man upplever något vackert så vill man dela med sig av det, är inte det en naturlig drift? När man går på dans, musik eller kulturupplevelser så finns ett behov att prata om det eftersom det kan beröra en så mycket. Och den här vyn berörde mig väldigt mycket.
Skogen är ett rum
Ur idén på konsthallen och tillströmningen av gäster som det skulle kunna innebära följde en tanke: var ska gästerna bo? Svaret på den frågan blev Arthotel som idag består av fyra totalrenoverade hus med olika karaktär som tillkom genom uppköp av närliggande tomter. Till hotellet hör också skogen menar Gunhild, som vill hitta sätt att uppmuntra sina gäster och bybor att spendera tid i det skogliga rummet som formats. Som nybliven skogsägare blev Gunhild medlem i Norra Skogsägarna, nuvarande Norra Skog, för att få hjälp att lära känna och sköta sin skog. Hon kontaktade sin inspektor och tillsammans gav de sig ut i skogen för att undersöka dess möjligheter.
»Det var en härlig känsla att gå där i skogen, jag minns doften och att jag kände mig så mäktig. Inte i någon banal mening, utan att det kändes ansvarsfullt på något vis. Skogen har en tidlöshet där tiden bara fortsätter. Förnyas.
Gunhild ville att skogen skulle vara inbjudande och enkel att röra sig igenom, spendera tid i och samtidigt vill hon sätta en personlig touch på den. Hon valde att röja och gallra för att få in mer ljus mellan stammarna, och detta har hon fortsatt med hjälp av fastighetsskötaren Kalle som arbetar med motorsåg och röjsåg. Två kilometer ut i skogen har ett utkikstorn byggts som används för matlagning utomhus, övernattning och att bara uppleva platsen.
»Vi har röjt där vi vill att gästerna ska gå, och det behöver inte vara våra gäster utan även bybor kan gå till tornet. Sen har vi våra saltstenar till djuren, vi har uggleholkar och vi har byggt grillplatser så att man verkligen känner att man kan vistas i den här skogen. Både djur och människor. Skogen skapar sina egna villkor men vi ser till att den går bra att vandra genom, så Kalle sköter det väldigt bra, säger Gunhild stolt.
För Gunhild finns det inte på kartan att avverka i någon större omfattning. Skogen har främst andra värden än rent ekonomiska för henne, men hon är glad att den kan användas i hennes vision och kallar den för ett kulturellt rum.
»Det finns en skönhet i en skog som jag vill bevara. All skog har ett värde, men det beror på vilket värde du ger den. Jag skulle inte kalla mig skogsbrukare, jag är en skogsägare som är väldigt rädd om min skog. Natur är ju ingenting vi äger egentligen. Man bara förvaltar, så försvinner vi och så kommer någon annan och förvaltar, menar hon.
Demokratisk konst och ny inspiration
I grund och botten handlar konsthallen och allt som vuxit upp runt den om att synliggöra kulturen och platsen.
»Konsten ska inte tillhöra storstaden, den ska finnas demokratiskt överallt. Samma höga nivå ska också finnas här. Konsthallen ska berätta Tornedalens historia, den berättas inte idag. Historia ska också kopplas till nutid, och det gör man så väldigt fint med konsten.
Det är ett långsiktigt arbete som Gunhild vill ska fortsätta leva även när hon inte är direkt inblandad. Stiftelsen som skapats kommer att sköta förvaltningen av konsthallen, hotellet och skogen. Hon hoppas också att arbetet ska leda till att fler vågar satsa på ouppmärksammade platser.
»Konsthallen, eller tanken om den, har inspirerat många. Människor flyttar tillbaka och de inspirerar i sin tur andra. De upptäcker landsbygden och sin egen förmåga att vara en inspiratör, säger Gunhild. Man kan göra så mycket genom att vi är fler som gör det, och det är klart att konsthallen blir en mötesplats för alla.
Blir du inspirerad av människorna här i byn?
»Ja absolut, det ger allt en mening. Och det är ju inte bara på grund av konsthallen, men de ser att det går att bo här.