– När man har flera skiften blir det många rågångar att hålla reda på. Då är det viktigt att känna till hur gränserna är markerade och hur man tolkar gränsmarkeringar rätt, säger Oskar Sjölund.
Enligt Oskar är det bästa verktyget när man söker rågångsmarkeringar inte alltid GPS – utan gamla lantmäterikartor. Historiska kartor från fastighetsbildning eller förrättningar innehåller detaljerade beskrivningar av var gränsmarkeringar finns och vad de består av.
– Det är fascinerande hur noggrant man dokumenterade det förr. På äldre kartor är gränsmarkeringarna ofta utsatta på decimetern när, med information om avstånd, riktning och vilken typ av markering som använts, berättar han.
De vanligaste typerna av markeringar som nämns i sådana kartor är:
- Rn – råsten: Sten lagd vid gränspunkt.
- Hs – hålsten: Sten med inhugget märke.
- Tp – träpåle: Påle nedstucken i marken, ofta på myrar.
- Rm – rör i mark: Metallrör, ofta nyare markering.
Ofta finns även så kallade utliggare eller visare, vilket är stenar som står i linje med gränsen för att underlätta att följa dess riktning.
– Särskilt visare är en smart lösning. De är ofta avlånga stenar som står i gränsens riktning och fungerar som en vägledning från en markering till nästa, säger Oskar.
Märkning i fält: synliggöra och bevara
När en ursprunglig gränsmarkering är hittad är det viktigt att synliggöra den – men på rätt sätt. Oskar rekommenderar att använda bestående och tydligt material.
– En rågångsstolpe i plastöverdragen metall är bra. Den syns, håller länge och sticker ut. Sedan röjer man en rågångsgata så gränsen blir tydlig. Att måla ringar på några träd längs linjen är också ett effektivt sätt att förstärka synligheten, säger han. Förutom den fysiska markeringen betonar han vikten av dialog. Eftersom rågångar delar två fastigheter bör arbetet alltid ske i samförstånd med grannen.
– Det är bättre att göra jobbet tillsammans och undvika missförstånd. Det sparar både tid och konflikter.
Teknik – hjälpmedel, inte facit
Även om Oskar använder GPS eller appar med fastighetskarta som hjälp, varnar han för att lita blint på tekniken.
– I skogslandskapet här uppe kan det ofta skilja flera meter mellan kartan i mobilen och verkligheten. Det
beror på både bristande precision i GPS:en och gammal kartdata. Därför ska man alltid dubbelkolla med kartor från Lantmäteriet och söka efter ursprungsmarkeringarna i terrängen, som ofta går att hitta. Ett beprövat hjälpmedel är även syftkompassen, eller spegelkompass som det också kallas. Den används för att ta ut riktning från en känd punkt, vilket underlättar att följa en rak rågångslinje genom tät skog och kuperad terräng. Särskilt bra om man är två och den ene går före och ”gafflas in” och markerar linjen.
– Med en karta, en syftkompass och ett par ögon som vet vad man letar efter kommer man långt, säger Oskar
Sjölund.
Rågångar – ett kulturarv i skogen
Att leta rågångar är inte bara praktiskt, utan också ett sätt att komma närmare skogens och fastighetens
historia.
– Jag har dragit upp och betraktat träpålar ur myrmark som varit nedstuckna i över hundra år – de kan
fortfarande se nästan nyhuggna ut. Sedan kan diken, gamla kvisthugg på träd eller beståndsgränser ge värdefulla ledtrådar, berättar Oskar.