Jag minns doften ännu. Doften av motorsågsolja och färskt spån från de fällda furorna som satt fast i pappas orangea Helly Hansen tröja. Jag drog in doften genom näsan när jag kröp upp i hans knä efter fikat hemma i köket på gården i Västmanland där jag är uppväxt. Vi hade 150 ha skog och avverkade i enlighet med skogsbruksplanerna. Skogen gav tillräcklig avkastning för att ha råd med underhållet av lagården och ekonomibyggnader och för att kanske köpa en liten nyare traktor eller tröska inför årets växtodlingssäsong. Jag minns hur besviken man var när pappa huggit ner en del av skogen där det fanns rikligt med kantareller och hur man fick ge sig ut på upptäcktsfärd efter nya ställen som förhoppningsvis kommit tillbaka efter en tidigare avverkning.
Skogen förändrades i takt med avverkningarna och nyplanteringarna. Jag minns också när jag som barn hängde med min morfar på promenader genom skogen och han berättade om att här planterade han skog när han köpte gården 1940 och hur stolt han var över hur fint den växte. Eller när vi kom in i gammelskogen och jag frågade varför det hängde plastband runt en del stammar och han svarade ”här behöver vi gallra bort de äldsta träden”. Min morfar och pappa kunde varenda stig, sten och vattendrag i skogen och skötte den med omsorg och kärlek. Jakttornen och älgpassen flyttades i takt med hur skogen ändrade karaktär och svampställena försvann ibland och kom åter på andra ställen. Ett naturligt och sunt sätt att sköta sitt ägandeskap. Ibland funderar jag över ”vad är det som har hänt” när man lyssnar på dagens debatt?
Artskyddsdirektiv, klimatkris, grön omställning, granbarkborrar, biologisk mångfald, spekulationsägande, vindkraftsbehov, ja flera aspekter har kommit att påverka dagens skogsbruk. Den enskilda skogsägaren har på många sätt kommit i kläm efter att vårdat skogen så den blivit värdefull (läs skyddsvärd) ur dagens perspektiv.
Riksdagen beslutade därför i våras om en ny inriktning för skogspolitiken. Den tar sin utgångspunkt i att skogsägaren sitter i ”förarsätet” i samarbetet med myndigheterna dvs Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och Länsstyrelserna vad gäller formellt skydd.
Allt ifrån vilken mark till vilken typ av skyddsform som ska tillämpas. Det ligger ett stort ansvar hos myndigheterna att samverka med skogsägare, samarbeta mellan varandra och vara lösningsinriktade för att garantera ett långsiktigt hållbart skogsbruk och en tryggad ekonomi för den enskilda skogsägaren som många gånger vårdat sin skog i generationer.
När likviden från Mälarskog kom öppnade morfar ett skogskonto. Det fanns ett konto för nästan varje år. De användes när investeringar behövde göras och jag minns högen med bankböcker i kassaskåpet omlindade med en gummisnodd. Det var pensionsförsäkringen, livförsäkringen och den ekonomiska livlinan om sämre tider skulle råka komma. När morfar på ålderns höst fick sämre hälsa med ängslighet och rastlöshet som följd så återkom han ständigt till att det finns pengar på bankböckerna. Den oro som jag ibland möter när vi myndigheter pratar om att skydda skog, vilket tolkas som ”ta skog”, är på riktigt. Livsverk som hotas med en sämre ekonomi som följd. Myndigheterna måste återupprätta förtroendet och skogsägare måste våga känna tillit till att myndigheter tillvaratar skogsägarnas intressen. Först då kan vi göra affärer med varandra!
Marita Ljung, landshövding i Jämtlands län
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.