För Elisabeth Persson från Näs-Ålsta, tre mil sydöst om Östersund, har skogen alltid varit närvarande. Inte bara fysiskt, utan som en självklar del av identiteten. Det började i barndomens Gastsjö, där hon växte upp med sin mamma, pappa och en syster. Vid 11 års ålder dog dock pappan och därefter ägde de tre kvarvarande familjemedlemmarna gården tillsammans under ett tiotal år. I slutändan har det gjorts en klyvning av fastigheten, då Elisabeth och hennes syster ärvde varsitt skifte.
– Betydelsen av att äga skog kan vara skiftande och variera med ålder. För min del har det alltid varit självklart att behålla min del av det jag ärvde, berättar hon.
I dag äger Elisabeth skog på olika platser i Jämtland. Under de senaste 20 åren har hon dessutom utökat sitt innehav genom köp i närliggande socknar. För Elisabeth är skogen både ett ekonomiskt ansvar och en plats för återhämtning.
– Jag vet att oavsett vad jag gör i skogen så trivs jag där. Den ger ett lugn. Det kan vara röjning, plantering eller bara en tur på skidor över skare – med vår hund Selma springande bredvid, säger hon.
Vinterns skidfärder är en favorit. Då passar hon på att inspektera eventuella snöbrott och vindfällen. På våren väntar plantering och inventering av föryngringar, och på sensommaren lockar bären – ofta med barnbarnen i släptåg.
Skogsbruket är en familjeangelägenhet. Tillsammans med sin man sköter hon oftast plantering och röjning på egen hand, om det inte är för stora områden. Vid större insatser som gallring eller slutavverkning tar de in hjälp.
– Jag har sett fram emot Skogsutredningens slutbetänkande – det underlättar för mig som skogsägare att få tydligare riktlinjer inför planering av kommande skogliga insatser.
Ett generationsskifte är på gång och barnen kommer så småningom att ta över.
– En sådan process måste startas i tid. Som det ser ut nu kommer våra tre barn att bli skogsägare.
Elisabeth är också engagerad i Spillkråkan – föreningen för kvinnliga skogsägare. Hon har varit med sedan 2019 och är numera både sekreterare i styrelsen och en av tre stamansvariga i Jämtlands/Västernorrlandsstammen.
– Genom Spillkråkan har det blivit ännu tydligare för mig hur viktigt det är att arbeta med jämställdhet, hållbart skogsbruk och att skapa nätverk för kunskapsutbyte. Det behövs, säger hon.
Engagemanget bottnar i hennes tro på att skogsägandet ska vila på både kunskap och samarbete – men också i att beslutet om skogens framtid alltid ytterst är den enskildes.
– Vi behöver ett ömsesidigt hänsynstagande och respekt i samverkan. Men det är vi enskilda skogsägare som ska ta besluten om vår skog, säger hon.
Och favoritplatsen? Den är självklar.
– Stugan i Gastsjö. Där känner jag mig som mest hemma. Jag har några andra ställen uppe på höjderna också där utsikten är bra – koll mot hjortronmyr och vy mot byn.