Den nuvarande modellen infördes 2012. Tidigare styrdes älgjakten på ett mer detaljerat sätt av länsstyrelserna, men i dag bygger systemet på ett samspel mellan olika nivåer – från stora förvaltningsområden ned till enskilda jaktlag.
Högst upp finns länsstyrelsen, som ansvarar för övergripande riktlinjer. Därefter kommer älgförvaltningsområden – mycket stora ytor som kan sträcka sig över en miljon hektar. I Västerbotten finns till exempel fem sådana områden, medan Norrbotten har sex.
I varje älgförvaltningsgrupp sitter sex personer: tre markägarrepresentanter och tre jägarrepresentanter. Deras uppgift är att analysera underlaget och föreslå en avskjutningsnivå. Underlaget bygger på flera källor: statistik från tidigare jakt, älgobservationer under pågående jakt (så kallad älgobs) samt beräkningar från SLU som uppskattar älgstammens storlek.
Förvaltningsgrupperna tar fram treåriga planer som sedan blir styrande för de mindre älgskötselområdena. Även dessa områden gör egna planer och samråder med de jaktlag som är anslutna.
Ett flexibelt system
Systemet är inte hugget i sten. Varje älgskötselområde har möjlighet att öka eller minska avskjutningen med tio procent utifrån lokala förhållanden. Det innebär att om man ser fler eller färre älgar än beräknat, kan planen justeras under pågående säsong.
Grundtanken bakom modellen är enkel: jägare och markägare ska ta ett gemensamt ansvar för älgstammen. Därför är samråden mellan förvaltnings- och skötselområdena viktiga. Under vintern och våren träffas förvaltningsgrupperna för att gå igenom resultaten och diskutera kommande års avskjutning. Besluten fastställs under sommaren – lagom till att höstens jakt närmar sig.
Resultatet blir ett årshjul som snurrar på, år efter år, där målet alltid är detsamma: en livskraftig älgstam i balans med skogen.
Anders Pettersson
Viltansvarig på Norra Skog
