– Min far Georg Sandström var medlem i det som i dag kallas Norra Skog redan i slutet av 1940-talet. Då hade han jordbruk med kor och på vintrarna jobbade han i skogen, först med häst och sedan med traktor, säger Staffan Sandström, 70 år, Stugunäs.
På den tiden var skogsarbetet organiserat på ett helt annat sätt. Huggare arbetade manuellt och virkeskörarna körde fram timret.
– Inspektorn höll ihop ett antal huggare, och så körde man fram virket åt dem. Det var ett system som såg helt annorlunda ut än i dag, säger Staffan.
Han är fjärde generationen på fastigheten. Huset där han bor byggdes 1950 – av virke som hans far högg själv från den egna skogen.
– Han kunde peka och säga: “Här högg jag virket till huset”, säger Staffan och skrattar.
Redan som litet barn fick Staffan följa med sin pappa ut i skogen.
– Jag var kanske sex år när jag fick följa med ut och hugga stavargran, som vi kallade det. Det är undertryckta och klena granar som bara blir 6–7 meter höga även fast de är gamla. Dem använde vi till hässjavirke. Jag hade med en liten yxa och fick hjälpa till att kvista. Och så hade vi matsäck med oss och fikade i skogen. Det är mitt första skogsminne – och det var nog där som intresset började.
Från häst och yxa till dagens skogsmaskiner
Skogsarbetet förr krävde tid, planering och fysisk styrka.
– Tänk att då kunde man få skotta ned sig en meter i snön för att komma åt att fälla ett träd. Det var ett slit för varje stock. I dag är det svårt att förstå hur tungt det var. Arbetsmiljön är ofantligt mycket bättre i dag. Det går inte att jämföra, säger Staffan.
– Ja, det är nästan som att man skäms. I dag sitter man stilla i en maskin och gör allt med enkla handrörelser. Man behöver aldrig ta i virket. Det är en enorm skillnad jämfört med hur de jobbade förr, säger sonen Fredrik Sandström.
Utvecklingen av teknik och nya maskiner har varit enorm de senaste hundra åren. Från ett skogsbruk som tidigare präglades av manuellt arbete med yxa, såg och häst, har i dag blivit högteknologiskt och maskinintensivt. Moderna skogsmaskiner kan avverka, kvista och mäta virke med stor precision direkt i skogen, vilket har ökat både effektiviteten och säkerheten i arbetet. Samtidigt har digitala verktyg och förbättrad planering gjort det möjligt att bedriva ett mer hållbart skogsbruk, där hänsyn tas till både produktion, miljö och långsiktigt värdeskapande.
– Jag har varit med från första traktorn till dagens maskiner, det är rätt fascinerande. Men jag har alltid varit intresserad av teknik. Bland annat har jag jobbat på Boströms traktor och på lantbruksskolan som reparatör, säger Staffan, som själv äger – och fortfarande använder – en traktor från 1952 och en från 1970.
Liksom i dag var skogsarbetet en central del av vardagen för dåtidens skogsägare och det innebar många olika arbetsmoment.
– Min farfar var bysmed och gjorde vagnar, kälkar och olika redskap, som timmerdoningar och skacklor. Jag har fortfarande kvar en massa ämnen som han var ute och hämtade i skogen. Han måste ha varit ute många år i förväg och huggit ämnen, som passade till det han skulle tillverka. De kunde inte direkt vänta tills dagen de skulle bygga den där kälken, som man kan i dag. De använde skogen på ett helt annat sätt på den tiden. Han kunde ta en rotgren för att få en lämplig sväng till en kälkmed till exempel – de fick leta efter saker som hade rätt form.
Även andra användningsområden var viktiga
– När min far var verksam fanns det inget sågverk som köpte upp virke som man gör i dag. Istället fanns det väldigt många tjärdalar och kolmilor i Stugunäsområdet. Då sålde man tjäran till fiskarna som höll till vid kusten och så höll de Hörnefors bruk med kol.
När Staffans pappa ville lämna över gården till nästa generation, var det i princip självklart vem som skulle ta över.
– Min far ville inte att skogen skulle delas upp utan den som var intresserad fick ta över. Jag hade gått lantbruksskola och hjälpte till hemma, så det blev naturligt att det blev jag, säger Staffan.
Han har själv varit engagerad i Norra Skog under många år, bland annat som styrelseledamot i Umeå södra sbo. I dag är två av tre av Staffans barn medlemmar i Norra Skog, och sonen Fredrik, 38 år, löste tidigare ut sina syskon på en del av fastigheten där det fanns ett litet torp – bara tre kilometer från föräldrahemmet.
– Jag har aldrig velat bo i en lägenhet inne i stan, så torpet blev perfekt. Nu bor jag på fastigheten med min sambo och våra tre barn. Fast nu för tiden använder vi torpet som gårdshus och så har vi byggt ett nytt och större hus till familjen, säger Fredrik.
Intresset för skogen började i barndomen
För Fredrik började intresset på samma sätt som för sin far – i skogen tillsammans med sin pappa.
– Intresset har nog kommit sig av att jag har fått vara med. Man har fått hjälpa till redan från barnsben och då kände man sig viktig.
Ett minne har stannat kvar särskilt tydligt.
– Första gången jag fick prova motorsågen var jag kanske åtta år. Den var så tung att pappa fick stå bakom och hålla i. Jag fick lägga händerna på sågen och känna vibrationerna när vi kapade ett träd. Det var med skräckblandad förtjusning! säger han och skrattar.
Det blev starten på ett intresse som senare utvecklades till ett yrke.
– Jag var inte helt säker från början, men jag var både teknik- och skogsintresserad, så det blev en bra kombination att köra skogsmaskin, säger Fredrik.
Han utbildade sig i Burträsk och fick en praktikplats där han även kunde få jobba och tjäna pengar på helgerna. Efter studenten fick han fast jobb på företaget och i dag driver han en egen entreprenadfirma och kör åt Norra Skog.
– I och med att jag har maskiner kan jag göra allt i min egen skog själv, förutom markberedning. Och eftersom pappa är pensionär kan han komma och hjälpa till med röjning och liknande. Vi jagar också älg tillsammans, säger Fredrik.
– Ja, jag har inte missat en enda älgjaktstart sedan jag var tio år. Jag följde min pappa då på jakten. Han gick med hunden och jag hängde med. Jag minns hur benen värkte på kvällen när man kom hem. Jag var helt slut! säger Staffan.
Ett lugn som bara finns i skogen
Fredrik menar att det bästa med att vara i skogen är att stå stilla, känna skogens aktiviteter och bara ta in. Det ger ett lugn.
– Sedan älskar jag att kolla på skog. Jag jobbar ju med det och gillar att gå runt i skogar – även om de inte är mina – och se vilka åtgärder som borde göras. Som skogsägare skapar man något som finns kvar och utvecklas. Min sambo blir tokig på mig, för när vi är ute och kör bil så tittar jag aldrig på vägen, bara på skogen. ”Titta, den där skogen gallrade jag för tjugo år sedan, se vad fin den blivit”, säger Fredrik och skrattar.
Det område han kör skogsmaskin i ligger i närområdet där han bor och det händer ibland att han träffar skogsägare som minns hans farfar Georg Sandström.
– Det är kul att få köra på samma ställen som han gjorde förr.
För Staffan, som i dag är pensionär, fortsätter arbetet – men i ett annat tempo.
– Jag bestämmer inte i förväg vad jag ska göra en dag. Jag ser hur vädret är. Det finns alltid något – röjning, vedklyvning och reparation av maskiner. Jag eldar inte med ved själv, men släkt och vänner gör det.
Ibland munhuggs han och barnen om hur arbetet ska utföras.
– Vi diskuterar ofta skogliga frågor. Barnen kan tycka att jag röjer för klent. Men jag brukar säga att det viktigaste är att man i alla fall gör någonting, säger Staffan.
